Historien om den 22a Februari
14 april 2006 00:00
Det var alltså såhär det gick till när jag bröt benet. Sluta läs om du tycker sånt låter äckligt.
Vi skulle ha friluftsdag på skolan och jag hade bestämt mig för att vara hemma och rida, om det så fick vänta tills pappa eller någon kom hem. Mamma ville nämligen inte att jag skulle vara ensam hemma och rida utifall att jag skulle ramla av och bli medvetslös eller förlamad eller kanske skulle hästen rymma upp på E14?
Hursomhelst så blev jag inte kvar hemma den dagen. Efter att jag mockat och pysslat klart i stallet kom förkylda Ingela och hämtade mig så att jag kunde rida hennes hästar. Då kunde jag alltså rida eftersom hon skulle vara hemma och kunde hjälpa mig om jag typ svimmade på hästryggen eller något annat troligt. Jag ska aldrig kalla mamma överbeskyddande igen.
Det började bra. Den första impulsen att mamma hade fixat barnvakt åt mig gick snabbt över då jag insåg att det skulle bli grymt mycket roligare att rida Ingelas nordsvensk Dahlina och hennes 5-åring Elvis än att vara hemma med en dräktig tunna som knappt se ut att kunna gå och en lite egen (läs halvgalen) 30-åring. Elvis är nog den roligaste och sötaste häst jag ridit. En stor baby =) Och jag blev toksugen att testa Dahlina eftersom jag sett hur pigg och framåt hon är när Ingela ridit.
Och så blev det. Jag tog ut Dahlina först och raceade runt i deras vinterhage. Det blev inte många minuter vi skrittade fram! Hela hästen vibrerade för att hon ville iväg. Jaha, tänkte jag. En liten bit trav fram till hörnet så att jag kan sakta av innan svängen. Trodde jag ja! Efter en snudd med skänkeln ignorerade hon min ”sakta ner”-sits i sadeln och tyglarna som försökte stanna lokomotivet. Det tog ungefär två varv innan hon gick ner i en tokhetsig skritt. Phew. Resten av tiden skrattade jag högt åt hennes bus. Hon sket fullständigt i mig och sprang runt, runt. Hon liksom låg ner i svängarna… Jag förklarade ridturen klar efter en sisådär 3 race med efterföljande tokhetsskritt i ca 5-10 minuter efter varje gång.
Dahlina.
In kom Dahlina och ut kom Elvis. Vi började att skritta i hagen, men snart konstaterade jag en ofantlig brist på bjudning så jag satt av och ledde ut honom på vägen. Det kom bara en bil på hela tiden vi var ute. Den vi fixade galant genom att gå en bra bit från vägen innan den passerade. Någon gång under ridturen gjorde jag det ödestigra beslutet att länga stiglädrena ett eller två hål. Han gick så otroligt fint och jag får alltid dåligt samvete som drar upp benet och använder sporren istället för vaden. Vi skrittade, travade, gjorde skänkelvikningar sick-sack över vägen och längsmed kanten. Sen kom galoppen, jag minns inte om jag bad om höger eller vänster men han fattade vänster. Borta vid brevlådorna brallade han av vägen och in på en sidoväg som jag inte ens visste existerade. Jag såg bara järnröret som stack upp ungefär två meter och var böjt mot oss, som vi missade med en par meter. Huva.
Han lugnade sig snabbt eftersom det bara var en spontanbrall pga av brevlådorna. Vi gick tillbaka och förbi dom i både skritt och trav innan jag travade bort till andra änden av vägbiten jag red fram och tillbaka på. Jag hade nämligen upptäckt att han hade mer bjudning åt ena hållet, vilket kan bero på en stor grön soptunna. Men jag red aldrig och kollade vad han reagerade på, eftersom det verkade vara någonting en bra bit bort som han blev lite tittig över.
Ännu en gång fattade jag galopp, och jag antar att jag bad om höger men jag minns inte. Han drog ut åt sidan och jag visste att han skulle hoppa ner i diket om jag inte fick fram honom i galoppen. Elvis tycker det är lite olustigt att fatta galopp, så det tränar vi på. Men jaja, han gick fram i vänster galopp igen, och den här gången red vi långt förbi postlådorna innan det blev slängtrav – trav – och till sist skritt. På tillbakavägen förstummade han mig igen med jättefina skänkelvikningar och en lyhördhet för tyglarna som han aldrig haft med mig förut. Jag ställde och böjde och han gjorde bara som jag bad om och travade på utan tvekan. Den gamla tjurigheten var som bortblåst.
Elvis.
På tillbakavägen, från den läskiga soptunnan (?), hände det. Jag bestämde att vi skulle ta en sista galopp, höger den här gången, och sedan skulle vi gå in. Jag fick en känsla av att han började bli trött, men ett sista ryck skulle vi klara. Finemang, vilken fin dag och vilken fin häst. Jag bad om höger galopp och han började dra ut mot högerkanten som han gör när han inte riktigt vill fatta galoppen. Jag förstod åter igen att han skulle hoppa ner i diket om jag inte fick fram honom så jag drev med sporrarna, hela benen och sitsen.
Då började han. Han var säkert trött och orkade inte koncentrera sig mer, så han började bocka. Inte för att vara elak, inte för att slänga av mig. Utan bara som en protest. Som han brukar när han bockar så drar han ner huvudet och jag försöker dra upp det. Men han var för snabb, och jag var inte beredd på infallet. Första rycket hade fått mig att stå upp jättemycket framåtlutad i sadeln och de efterföljande bockningarna gjorde att jag tappade balansen och föll framåt till vänster över hästen. Jag har en klar minnesbild av det ögonblicket jag tappade allt. Elvis var halvvägs ute i snön till höger om vägen och jag såg backen och hans vänstra bog uppifrån. Nästa minnesbild så ser jag en massa hästben springa förbi mig. Nästa ögonblick ser jag Elvis trava nervöst bortåt stallet och jag kvicknar till av att jag hör mig själv skrika ajajajaj.
Sen lugnade det ner sig. Jag förstod att jag hade gjort illa vänster lår ordentligt. Det kändes helt borta, som en hand kan göra om man sovit på den. Benet kändes slappt, ont och tungt. Dessutom var det konstigt vridet. Jag satt som i skräddarsits utan att ha vridit ut benet från höften. Jag fick upp mobilen ur fickan och slog numret in till Ingela. Tack Ingela som ringt hem till oss så många gånger att jag lärt mig ditt telefonnummer utantill! Hon hade inte sett hela scenariot eftersom utsikten från köksfönstret skymdes av stallet och Elvis stod på min sida av byggnaden. Jag svor högt när jag insåg att man måste slå riktnumret också när man ringer från mobil.
Jag sa något i stil med: ”Hej det är jag. Jag har ramlat av”. Jag tror att Ingela frågade vart jag var och sen var hon ute hos mig. Lars kom också ut, och någon tog hand om Elvis. Jag fick en massa filtar på mig, och kom upp någorlunda från backen. Sen kom ambulansen och jag kände mig redan bättre efter en massa lustgas. Jag skulle vilja säga förlåt till ambulanspersonalen som jobbade i 905 den dagen. Jag skrek nog ganska mycket saker till er när ni lyfte mig upp på båren osv. Det var inte er jag var arg på, det gjorde bara så jävla ont.
Sjukhustrosor.
Nu, 7 veckor och 2 dagar efter olyckan är jag mycket bättre. Första dygnen efter operationen var värst. När de väl var över var det tröttheten och ömheten som tog över. Och nu är jag mest bara trött, eftersom det tar energi att läka ihop lårbenet. Jag var på återbesök häromdagen och fick se skruvarna och märgspiken på röntgenbild. Jag har träffat sjukgymnaster och har en massa övningar att göra varje dag för att träna upp benet. Tur att de inte gipsat benet på mig iallafall. Då hade jag ju verkligen inte haft en muskel kvar.
Som det ser ut nu ska jag på återbesök om två månader, och då avgörs hur jag kommer att få tillbringa sommaren. Ridning eller ingen ridning? Det äro själva frågan.
Nu beskrev jag inte sjukhusvistelsen så utförligt. Men jag kommer ändå bara ihåg konstiga saker som vad narkosläkaren hette och att någon berättade för mig varför det är grönt i operationssalar. Tydligen reflekterar det inte ljuset lika bra. Mamma vet bättre vad som hände. Som då jag vaknade innan de dragit ut narkosslangen ur halsen på mig. Det minns inte jag. Men jag hade lite ont i halsen så jag får väl tro henne.
Tack för mig och hejsvejs!
