Safari i Selånger
04 juli 2007 10:55
Har du haft en sån dag?
En sån dag då du önskade att du bar omkring på en machete när du är ute och joggar?
Didn’t think so..
Igår var jag ute och joggade. Sprang fel. Hamnade på en päråker (ja, potatisåker) och gick skitlångt innan jag insåg att jag inte kommer nånvart. Hmm. What to do? Vända och gå tillbaka längs kanten med tistlar och brännässlor eller försöka ta mig över ån till civilisationen? Jag valde det senare och trampade mig genom typ 5 meter ormbunkar och brännässlor ner till ett ställe som verkade grunt. Jag fick hoppa sista biten ner på sandbanken och då stack bävern/bävrarna ner i vattnet. Usch usch. Och det var fisk där också. Det slutade i att jag plaskade runt med fina pinnar till vapen för att skrämma bort djuren medan jag vadade över. Bland det äckligaste jag någonsin gjort. Nu förstår jag varför jag inte äger fler khakioutfits alá min idol Steve Irwin. RIP.
Jag kom upp ur vattnet, gick en liten bit i skogen med tät undervegetation och klev i skorna med blöta fötter. Till min stora förtjusning hittade jag en stig. Vänster.. Hm det känns liksom Bergsåker, tänkte mitt lokalsinne. Mina shorts var fortfarande dyngsura. Höger borde vara hemåt. (Bort från civilisationen alltså) Jag hittade gömda badplatser, förtöjda båtar, ett maffigt picnicbord låg slängt i vattnet. Det här kunde väl ändå inte vara så illa? Snart försvann stigen. Jag mötte mark som borde legat under vatten med dess sand och akvarieväxter. Ömsom klättrade jag på fallna träd för att komma över ”gräset” och ömsom gick jag i midjehögt gräs och kom att tänka på vad mycket ormar som borde bo där. Tur att vi inte har så många giftiga ormar i Svergie. Hehe, tröstlös tanke när man vet att det gör ungefär lika ont att bli biten ändå. Huvaligen.
Så gick jag omkring i ungefär en och en halv timme. Varje gång jag kom till en ände på mangroveskogen hittade jag vatten, ån jag precis vadat över, vatten, Åh där är Selångers kyrka! Hm. Ditåt ska jag då inte. Ibland hittade jag ut vid mitt kära Kolsta. Jag såg grannhuset och undrade ett ögonblick om de skulle lägga märke till mig där jag stod. Kanske man skulle sätta eld på något? Nej usch vad pinsamt att bli räddad så. Selångersfjärden (eller träsket som vi säger) bredde ut sig och var allmänt i vägen vart jag än gick. Bävrar plaskade i vattnet när jag kom och störde. Är bävrar revirtänkande? Skulle de gå till attack om jag stod på fel plats?
Har vi några farliga rovdjur i Sverige? Här lär ju inte finnas björn, varg eller ens räv, tänkte jag när jag korsade en öppning mellan träden som var fylld med akvariegräs upp till midjan. Sen insåg jag att det finns något som heter vattensork och närmade mig paniken. Såna lär bitas ganska hårt de också. Jag skyndade mig in i skogen igen och lugnade mig snabbt. Pulsen steg varje gång jag kom att tänka på nya djur som kunde bitas, och hur jobbigt det skulle vara att halta omkring vilsen i skogen i Selånger. Nu var jag i alla fall inte halt och hade ett hum om vart jag var (just det; i skogen i Selånger). Tre gånger såg jag korna som går nere vid Selångersfjärden. De låg på andra sidan vattnet och märkte inte ens av mig så i ren protest av att bli ignorerad av de enda något begåvade varelsena jag mött på timmar muade jag åt dem. De såg mycket förvirrade ut och jag smet därifrån igen. Det var lite pinsamt. Ett lågvattenmärke kan man lugnt säga.
Till slut insåg jag att jag kommer ingenstans så länge jag vägrar simma. Jag gick (eller snarare klättrade) alltså tillbaka till stigen jag mött direkt efter vadningen med odjuren. Trodde ni jag skulle simma? Nej, inte jag heller. Fascinerat klev jag ut på den klippta gräsmattan bakom Selånger IP med mina såriga och smutsiga ben. Jag blödde lite också, men idag ser det ut ungefär som om jag stött i benen i en dörrkarm eller kanske något bordsben och suttit ute på framsidan huset och blivit myggbiten. Inte ser jag då ut som om jag varit på safari i Selånger i alla fall. Men det har jag!
